Axplock ur Grisslans Fiskeläges historia

Telefon

Ar 1927 fick fiskeläget telefonförbindelse, en genom­gångsförbindelse med Skommarhamn och Trysunda. Växel installerad 1933 som sköttes under större delen av åren av Ester Wågberg tills det blev halvautomatiserat i början på 1960-talet. I dagsläget helautomatiserat med ett 20-tal abonnenter.

Fiskarna fick vara med och hugga och resa stolparna vid den första telefonförbindelsen.

Elinstallation

Fiskeläget fick elektricitet 1961 genom kommunens försorg. Fiskarna var engagerade vid ledningsgatorna, stolpresningarna och vid allt erfoderligt arbete för att få fram ström till respektive stuga. Detta år var det även klippt för de åretruntboende, då de sista bofasta flyttade från ön. Kanske blev det för modernt med elektriciteten?

Kapellreparation

Vid den senast stora reparationen av kapellet skänkte Axel Östrand, Övik, tegeltaket och färgen skänkte öbon Georg Skogsberg.

Lettagrytorna

Före nylonnätens intåg användes bommulsskötar och dessa var helt vita när de var nya. De måste då färgas och även efter en tids användning rengöras och färgas på nytt, vilket var en slags impregnering. Detta gjordes i de s.k. lettagrytorna (letta = färg), stora grytor på 300-400 liter. På Grisslan fanns det fyra till antalet. Placering; Grötviken (finns kvar än i dag), berget snett ovanför kapellet, vid nörkällan och vid fastighet nr. 16.

Från början användes aska och bark från alträd för detta, sedemera köpte man Cott-Cutt för färgen och lut för rengöringen.

Man eldade under vattengrytorna och lade ned dessa ingredienser och så ned med skötarna under omröring. Sedan lyftes näten upp och fick rinna av på lettarännan och hängdes sedan upp på tork.

Bommulsskötarna hängdes upp på tork på gistvallarna (torkställningar) varje dag efter fisket, och togs ned senare på eftermiddagen. Allt detta behövs inte i dagsläget efter nylonets inträde.

Grisslan - Utflyktsmål

"-Den söm inte vell si Guss gröne jorl, ska vare i Gressla", sa man skämtsamt förr i världen om Grisslan. Ja det var knappt att getterna kunde finna bete där bland allt berg och stenskravel. Men de fick skylla sig själva, dessa fattigmanskor. Under flera århundraden hade de betat av allt grönt. Men i dagsläget är det både grönt och skönt, och Grisslan är ett kärt utflyktsmål för alla båtägare. Öviks skärgårdsbåt som under sommarkvällarna gör dagliga kvällsturer, gör en vända in i hamnbassängen så att turisterna får se det vackra fiskeläget på nära håll.

Landsfiskal arrendator

Landets ekonomi var dålig under början av 1700-talet och med anledning av detta förklarades Grisslan med Vågön såsom varande kronoskär . Detta gav till rätt för länsstyrelsen att uppbära arrende för fisket. Detta gjordes utan att Norrvåge byamän blevo tillfrågade. Landsfiskalen Petter Norberg arrenderade hela fiskeläget med rätt i sin tur att för egen del uppbära arrendeavgift av de som fiskade där.

Landshövding Örnsköld

Landshövding Örnsköld, som var en stor ivrare för att befrämja länets näringsliv, tog upp frågan om att ändra 1704 års lag där Vågebönderna fråntogs sin urgamla rätt till fisket vid Grisslan. Detta lyckades för honom. Det kan man få bekräftelse på i Kongl. Kammar och Collegies utslag av den 20 febr. 1770.

Många och långa segslitna tvister har vågebönderna under århundraden utkämpat mot grannar till sina fiskevatten.

Fiskardränglön

Fisket gick oftast i arv från far till son. Sonen började tidigt lära sig sitt yrke genom att gå som fiskardräng. Lönen för detta kunde vara t.ex. 1 råglimpa i veckan!

Fiskets uppsving

Under andra världskriget fick fisket ett stort uppsving. Då bodde fem familjer kvar året runt på Grisslan. De fiskade under isen på vintern och höll även på med skogsarbete och högg timmer åt Norrvågebönderna. De fem som bodde kvar var Martin Hannell, Gustav Lundström, Nils­Olov Vågberg, Hjalmar och Hans-Erik Wågberg med respektive familj.

Eldningsförbud

Det var ordning och reda i hamnen under Gävlefiskarnas tid. De höll hamnstämma och följdes inte stadgarna blev det böter, men även andra praktiska saker togs upp. I ett protokoll av den 15 aug. 1748 blev en fiskare J. Ljung förbjuden att elda i sitt hus p.g.a. skorstenens dåliga beskaffenhet. Eldstaden kunde repareras och allt var bra igen. Böter kunde gälla för slagsmål, okvädningsord, brott mot sabbatens helgd, brott mot fiskestadgarna m.m. Böterna tillföll den s.k. kapellskassan, fiskeböter tillföll hamnkassan.

Brännvinspannan

Den 8 juni 1797 överenskom hamnlaget att taxa för brännvinspannan och kostnaden skulle vara tre skilling/dygn och den som behövde den en längre tid säger till och betalar där efter. Den som skadar pannan eller dess tillbehör skall plikta åtta skilling eller som hamnrätten pröver skäligt. I korthet, det var ordning och reda förr i tiden!

27 yrkesfiskare 1893

Det var kanske någon av dessa fiskare som en dag i sitt kokhus fann en sjöjungfru sittande på spisen. Han bad henne hövligt att akta sin stjärt. -Jag aktar nog min stjärt bara han vaktar sina garn, sa flickan och försvann. Trots den vackra och stilla dagen förstod fiskaren varslet och varnade sina kamrater för storm. Men ingen lyssnade på hans berättelse om sjöjungfrun. Ensam rodde han ut och tog upp sina nät. Det sägs att nästan 300 nät försvann i den stormen.

1880 års arrendekontrakt

I 1880 års arrendekontrakt sägs att Grisslans Fiskehamn samt kringliggande fiskevatten utarrenderas på 28 år mot en årlig betalning av 575 kronor. Med arrendet följde vissa villkor och rättigheter. Bl.a. bestämmelser om ett visst antal fiskeredskap, förbindelse att upprätta hamnordning, rätt att ta ved, så länge skogen det medgiver m.m.
Dessutom var fiskarna skyldiga att årligen ge TIONDE strömming till pastorn i Själevads församling. I gengäld var Själevads kommun ålagda att en gång om året hålla predikan i Grisslans kapell. Vid tiden för detta kontrakt fanns ett 20-tal fiskare i Grisslan.

Stormbärgning

Efter hårda stormar gick man oftast runt ön och samlade ihop ilandfluten drivved och samlade denna i högar. Som kännemärke lade man en sten ovanpå högen. Ingen tog en sådan hög, utan var och en förstod att stenen inte hade kommit dit av sig själv. Efter stormens bedarrande tog man båten och rodde ut och hämtade sina vedhögar (eventuellt även timmer).

Hamnköp

Ägare till fiskeläget, det s.k. hamnområdet, hade varit staten och därefter gick det under Sjöfartsverket. 1960 var det ett stort ögonblick, Örnsköldsviks kommun fick möjligheten som förste köpare att köpa in hamnområdet för Grisslans fiskeläge och så blev det. Arrende betalas efter detta till Örnsköldsviks kommun för själva platserna för hus och sjöbodar. De som har fiskerätt betalar även arrende till Norrvåge Samfälld med Karl-Evert Söderberg som huvudman.

Insaltning av strömming

Färskströmmingen som man inte kunde sälja, saltade man in. Den lades in i bl.a. burkar med leverantörens namn på utsidan. Det förekom även speciell märkning i vissa fall angående fetströmmingens kvalité. Ett F på burken var standardkvalité, två F var Fin Fetströmming och tre F var Fanken så Fin Fetströmming.

Båtar

Skötbåtarna under 1900-talet har bland annat byggts av Albert Ölund Mattjäl, Gustav Ölund Husum, Emil Jonsson Skag, Lindström Skag, Ola Lundgren Trysunda och Sven Vigren Ulvön. De akterruffade båtarna som kom till för laxfisket, köptes från Jättendal Hudiksvall. Som mest fanns det sex båtar i fiskeläget därifrån. Från och med början på 1940-talet hade varje fiskare två båtar. En för fisket och en för "stadsturerna" med strömming. För laxfisket fodrades större båtar enär man låg långt ut till havs hela dagarna. Hjalmar Wågberg köpte en stor laxkutter som var tillverkad av bröderna Norgren på Ulvön, benämnd "pompen". Martin Hannell hade likaså en stor ruffad och halvdäckad laxkutter som gick under namnet "kängan". Den köptes begagnad från Sundsvall och var byggd i Sölvesborg.

Fiskaren Emanuel Häggblad byggde själv tre båtar, en av dessa till Wille Nordlander.

Den första plastbåten kom till Grisslan år 1970 och köptes av Kjell & Rune Hannell från Börjessons i Bjästa. Den finns än i dag i bruk. Numera är det plastbåtar som används i fisket.

Motorer

Den första kulmotorn innehades av Gustav Wågström från år 1921, därefter följde Häggblad. Han hade köpt den av Motor-Andersson på Framnäs. Denne blev något av allt i allo för fiskarna när de hade problem med sina motorer. I slutet av 1920-talet kom Penta-utombords­motorerna. År 1935 kom encylindriska Solo-moppar och några år senare de 2-cylindriga Albin- och Penta­motorerna.

I dagsläget är det utombordsmotorer som används på plastbåtarna.

Radio

Den första radion kom till Grisslan år 1927 och var inköpt av Hjalmar Wågberg. Han hade köpt den av "skol-Johan" på Trysunda, som hade som hobby att bygga enklare apparater.

(Ur kompendiet om Grisslans fiskeläge)